to disencumber
01
befria, lätta
to relieve someone of a burden
grammatisk information
morfologisk sammansättning
avlett
handlingsverb
regelbundet
presens
disencumber
3:e person singular
disencumbers
presens particip
disencumbering
enkelt preteritum
disencumbered
perfekt particip
disencumbered
Exempel
He disencumbered himself of the guilt he had carried for years by seeking forgiveness.
Han befriade sig från skulden han burit i åratal genom att söka förlåtelse.
Lexikalt Träd
disencumber
encumber
cumber
