to incriminate
01
anklaga, beskylla
to accuse someone of a crime or make a formal charge against them
Transitive: to incriminate sb
grammatisk information
morfologisk sammansättning
avlett
handlingsverb
regelbundet
presens
incriminate
3:e person singular
incriminates
presens particip
incriminating
enkelt preteritum
incriminated
perfekt particip
incriminated
Exempel
The prosecutor decided to incriminate the suspect based on the new evidence.
Åklagaren beslutade att anklaga den misstänkte baserat på de nya bevisen.
02
anklaga, beskylla
to provide evidence or information that suggests a person's involvement in a crime or wrongdoing
Transitive: to incriminate sb
Exempel
The witness hesitated to testify, fearing that any statement might inadvertently incriminate them in the ongoing investigation.
Vittnet tvekade att vittna, av rädsla för att något uttalande oavsiktligt kunde anklaga dem i den pågående utredningen.
Lexikalt Träd
incriminating
incrimination
incriminate
criminate
crime



























